varför blir jag inte förvånad?

igår åkte jag till simon som ni nog förstod och sov där tills idag. har just nu gäster vilket betydde att jag själv fick ta bussen och åka tåget hem. bara på bussen såg jag en tjej med knallblå ögonskugga och våfflat hår åt alla håll och kanter, samt en kille med världens mikrofonfrilla. på tåget såg jag sedan en tjej klädd i värsta fjortis kläderna som hoppade av på varje station, räknade alla som också hoppade av och kom sedan tillbaka in för att sätta sig på sätet bredvid mig igen. sist men inte minst fanns det ett gäng med killar som var klädda som bussiness män men pratade som ett par tonåringar. alla dessa människor mötte jag på mindre än en timme, men inte blir jag förvånad för det. alla människor är olika och det är det som gör oss så unika!