jag slutar aldrig impas av oss. jag och frida. radarduon i köass TE2c. när klasskamraterna börjar se oss som en & samma person, som däremot absolut måste ha två röster när det sker någon form av röstning i klasseummet, då har det gott till en gräns. men inte vår gräns. idag imponerade vi oss själva genom att slå rekord i fulhet. om det ens finns ett ord som heter så. fula var vi i alla fall. vi skrattade så tårarna sprutade, vi skrattade så att halva klassen skrattade utan att veta varför. jag tänker att jag måste dela med mig om detta samtidigt som jag oroar mig för konsekvenserna. vi vill ju inte att folk ska dö av en skrattattack. inte en som vi orsakat i alla fall....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar